Politiker tävlar om åtgärder som syftar till att låsa in eller slänga ut. Men är det inte allas ansvar att människor ska få ett bättre liv?

När jag följer den politiska debatten kring gängkriminaliteten, tänker jag på en alldeles speciell avskedsmiddag. Runt bordet satt ett tjugotal personer och i mitten syntes kvällens huvudperson. Han skulle åka till Nicaragua dagen därpå och arbeta som volontär inom ramen för polisen där. Den unge mannen deltog i ett projekt i Göteborgs Stad som utvecklade nya insatser till unga i riskmiljöer för kriminalitet och som hittills inte kunnat bli hjälpta av socialtjänsten. Behovet var stort att få lämna sin hemmiljö för att bryta en kriminell livsstil. 

Förutom huvudpersonens familj satt här polis, socialsekreterare, nätverksledare, utvärderare och boendestödjare. Jag hade rollen som projektledare. Tillsammans hade vi i två månader arbetat heltid för att förbereda killen för resan. Kvällar och helger. Vi kände varandra väl vid det här laget och en polischef – som hade kontakterna i Nicaragua – skulle åka med honom till det nya landet.

Allas ansvar
Kommunalrådet Dario Espiga, socialdemokrat, stöttade projektet och hade besökt oss tidigare under dagen. Mötet förevigades med videokamera och han sa till den unge mannen: ”Det är allas ansvar att du ska ha en möjlighet att skaffa dig ett bättre liv. Är det något är det bara att ringa.” Dagen därpå lyfte planet. Killen stannade i sju månader och uthärdade den stora ensamheten som vistelsen innebar för honom. Volontärarbetet gav honom chansen att ge tillbaka till andra och hans familj fick tid att återhämta sig här hemma. Projektet fick läggas ner av organisatoriska orsaker i Nicaragua, men att det överhuvudtaget blev verklighet exemplifierar den då rådande tidsandan. 

Trots att det bara är tretton år sedan, känns mina minnen från projektet som en avlägsen dröm. 

Idag är det tyst om vad människor i kriminalitet ska kunna lämna till, trots att frågan är helt central för de myndigheter och organisationer som har i uppdrag att hjälpa personer att inte återfalla i brott. I stället domineras den politiska debatten av förslag på åtgärder som tycks sprungna ur hämnd, aggressivitet och populism. Jimmie Åkesson vill att trettonåringar ska kunna dömas till livstid och stadsminister Ulf Kristersson håller ett tal till nationen som påminner om en krigsförklaring. Socialdemokraterna, liksom nästan alla riksdagspartier, är överens om en starkare repressiv stat och skärpta straff.

“Med Tidöavtalet och de förslag som kommer från regeringen går Sveriges hantering av brottslighet in i en mycket mörk tid”, skriver Thomas Ekbom, chefredaktör på Tidskrift för Kriminalvård.
Väletablerad forskning visar att hårdare straff inte är en framgångsrik väg, ändå kör politikerna på i full fart och riskerar att trasa sönder välfärdsstaten än mer. 

Skrämmande människosyn
För inte så länge sedan kunde en ledande politiker i Göteborg uttrycka att det är allas ansvar att personer i kriminella miljöer ska ha en möjlighet att skaffa sig ett bättre liv. Skulle en politiker kunna yttra liknande ord idag? Det ter sig högst osannolikt. Trots att forskning pekar på att det är just genom att skapa insatser utifrån denna människosyn som kriminaliteten kan minska. Det är en syn på människan som är förenlig med att riktigt farliga personer behöver låsas in under lång tid, för att skydda omgivningen och sig själva. Det behöver dock ske med omdöme och värdighet, inte utifrån hämndlystna och populistiska idéer. Den skrämmande människosyn som nu framträder i de politiska diskussionerna om gängkriminaliteten, riskerar att få allvarliga konsekvenser för oss alla. 

Louise Bergman

1 December 2023