Det mest tragiska med självupptagna författare är när de skriver om sina barn som om deras ord inte får några konsekvenser för barnets möjligheter till ett värdigt och meningsfullt liv.
När jag läser Mikaela Blomqvists krönika i GP (5/9-23) om självupptagna författare, och då särskilt Patrik Lundbergs text om faderskap med titeln: ”Så fort hon kom innanför dörren föll hon i gråt och sade – jag tror att jag är gravid.”, kommer jag att tänka på en fest för ett antal år sedan. Jag hamnade vid ett bord tillsammans med en för mig okänd kvinna och hennes två vuxna barn. Mammans självupptagna väsen var toppat med rödvin och med tårfyllda ögon och hög sprucken röst lättade hon sitt hjärta för hela sällskapet: ”Det var den värsta dagen i mitt liv när jag upptäckte att jag var gravid med min dotter, jag har aldrig varit så förtvivlad som då, nu blev jag fast med den där mannen…” Hon kom inte längre eftersom hennes son reste sig upp med en smäll och vrålade: Håll käften nu! Dottern var likblek och tittade ner i bordet, hon var tillintetgjord och började gråta.
Mikaela Blomqvist skriver: ”Allt oftare när jag läser kultursidorna eller samtida svensk skönlitteratur dyker en insisterande mening upp i mitt huvud: I don’t want to know.”
Själv får jag ofta lust att vråla: ”Håll käften!” Precis som med mamman på middagen, är det djupt obehagligt när privata bekännelser innebär att oskyldiga offras, och dessa är inte sällan barn.
Lundbergs text är ett intressant exempel där läsaren får ta del av hans ord till det ännu ofödda barnet. Här finns meningar som: ”Vi hade försäkrat oss om att inga graviditeter skulle uppstå.” ”Du var med andra ord inte meningen.” Lundberg skriver sedan att när graviditeten fortgår, börjar han mer och mer känna att hans blivande barn är meningen med livet. Men att barnet initialt inte var tilltänkt, är skrivet i sten.
Jag vill hävda att vi människor mer eller mindre präglas av historien kring vår tillblivelse. Var jag önskad? Ville pappa och mamma ha mig? Blev mina föräldrar lyckliga, förskräckta, eller panikslagna när de förstod att jag blivit till? Existerar jag utifrån ett aktivt beslut och en önskan från mina föräldrar eller är jag i grunden ett misstag?
Svaren på dessa frågor påverkar vår självkänsla och vår livskraft. Något av det värsta som kan hända oss människor är att inte vara önskad. Utifrån detta resonemang är historien kring ett barns tillblivelse en mycket känslig sak. Kanske är det den viktigaste berättelse som går att skriva och därför ska det inte ske lättvindigt, särskilt inte om barnet kom till under komplicerade förhållanden. Jag menar inte att man ska ljuga för sitt barn, men det finns inte heller något krav på att berätta allt. Jag tror att föräldrar har ett ansvar att berätta en historia som går att leva med.
Vi vet också att med tiden kan saker som har hänt hamna i ett annat ljus när vi får perspektiv på våra liv. Vi har också förmågan att glömma – vilket ibland är i livets tjänst. Till exempel är det fullt möjligt att om Patrik Lundberg hade avstått från att publicera sin text, hade han kunnat berätta en något annorlunda historia för sitt barn när det är fyra år gammalt. Kanske hade Lundbergs minne då bleknat kring att det inte var meningen att barnet skulle komma till världen. Kanske kunde han i stället fokusera på att minnas glädjen och förmedla det. Därför är hans inristade ord i DN, som för evigt lever kvar i den digitala världen och fullt möjliga för barnet att läsa i framtiden, en väldigt sorglig historia. Liksom alla andra liknande berättelser där föräldrar väljer att skriva utelämnande om sina barn – som om orden inte får några konsekvenser för barnets möjligheter till ett värdigt och meningsfullt liv.
Louise Bergman
12 September 2023